Sitter på Bryggeriet, själv. Dricker Carlsberg, non alcoholic. Första dagen i år utan jacka. Lite lock i öronen, muskelknutor och konstiga amningstuttar. Drack ett glas vin innan jag gick hemifrån, en lätt overklighetskänsla har gjort mina egna timmar svåra att ta in. Alkohol är överskattat tror jag, åtminstone av mig. Jag längtar ju mer än allt efter att känna livet och världens magi, den som finns i regn och vind, trädsus och bäckar, morgonsol och lägereld. Inte i alkoholrosiga kinder och flackande blick. Men det är skönt, skönt att domna lite, skönt att framtid och dåtid tystnar en liten stund, skönt med fnitter i rösten. Försöker förtvivlat förstå, få grepp, landa i min verklighet. Mina snurrande tankar sitter i min kropp, infekterar mitt blodomlopp, får allt att krampa och stelna. Längtar bort, bort, bort. Till nuet. Jag har en dotter, ett barn har mig till mor. Daniel har ett barn med mig. Eira, Eira. Nu kan hon ställa sig upp, helt själv. Jag vet inte vad jag kan. Allt och inget.

 

Heidi