Urmamman

Publicerad 2014-11-21 09:02:29 i Tjafs?,

Det är inte klokt hur många små orosmoment som kan dyka upp i sällskap med en så väldigt liten männska. Det är nya sorters snörvlingar, små utslag, nya ljud (AHH har hon ont?!?), rivsår, magkrångel, tusen sorters bajs, kräkningar, oregelbundna mat- och sovvanor etc. etc.
För någon som mig, som redan har en hjärna som älskar att gå igång på alla tänkbara sjukdomar och andra stressande saker som möjligen skulle kunna inträffa, är det inte helt ultimat att plötsligt ha en extra känslighet för varje avvikelse. Jag är helt med på att det troligtvis har varit en bra grej överlevnadsmässigt om en går tillbaka en bit i tiden. Men så här i googles glansdagar då det går att självdiagnostisera sig i oändlighet (oftast med mycket dystra diagnoser) och i en tid där barnafödande och småbarnstid ses som något nästan sjukligt i sig som kräver ständig övervakning och provtagning - då är det lätt att bli en smula knäpp.
 
Jag har därför som ständigt pågående projekt att bli lite mer zen. Att lita på att jag förstår när det verkligen är något på tok och att jag har någon slags inneboende urmamma som fattar vad som behövs. Nu till exempel behöver mamman troligtvis sova istället för att sitta och skriva sånt här.
 
Pöss!
 

Om

Min profilbild

Heidi

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela