Om en månad kan jag vara mamma. Mamma. Mamma mamma mamma. Det mest abstrakta och mest verkliga jag varit med om. Rädd för förändringen och mitt i den, det har mer än börjat.

 

Orkar inte bitterhet och cynism längre. Inte självömkan, depression, lathet, förakt, saker som är på låtsas, skuld. Måste vara i sammanhang där jag kan se det vackra i världen och mig själv. Letar efter dem.

 

Vet att jag har så mycket att jobba på, det får ta sin tid.

 

Hoppas att de människor jag älskar inte försvinner trots att jag försvunnit mycket den senaste tiden. Jag hittar ut ur mig själv så småningom.

 

Världen är full av färger