Innan jag fick barn var jag väldigt frustrerad över den romantisering som finns kring att klämma ut ungar. Jag såg hur kvinnor pumpades fulla med bilder av hur snygga, glada och naturliga de skulle vara genom hela processen. Jag såg bristen på fakta och nyanserade berättelser och vilken tabu det var att prata om depression och fysiska komplikationer.

 

Jag tänkte: när jag får barn ska jag berätta. Jag ska berätta om allt det andra, det jobbiga och svåra eller bara det som inte är helt fantastiskt. Jag ville bidra till att ge en bred och nyanserad bild av graviditet, förlossning och föräldraskap. Sen fick jag barn.

 

Och plötsligt var jag en av alla de där gulligullmorsorna. Jag lägger upp miljoner sockersöta bilder. Allt jag pratar om är hur vackert vårat barn är, hur lugn jag blivit, hur jag uppskattar livet etc etc. Och det är ju sant. Att välja att få barn är det bästa jag någonsin gjort. Utan tvekan. MEN - inte fan är det, och har varit, lätt.

 

Graviditeten var inte så mycket harmonisk mammayoga och promenader, inte så mycket hörlurar med fin musik mot magen och fräscha sallader. Det jag minns är snarare hur svårt jag hade för fysisk kontakt med alla, framförallt min pojkvän. Hur starka (och ofta obehagliga) alla dofter var, hur världsfrånvänd jag kände mig, hur kinkig jag blev med mat, mina svullna fötter, stretchmarks, hemmorojder, förstoppning, blodbrist, trötthet, sömnsvårigheter, oro, stress...

 

Inför förlossningen var jag ganska öppen, jag hade hört både lyckohistorier och mardrömsberättelser och försökte att inte förvänta mig något. Att det skulle vara den värsta smärta jag upplevt hade jag svårt att ta in, jag tänkte nog någonstans att "äsch, hur illa kan det va". Håhåhå. Jag har aldrig upplevt en sådan känsla av att inte ha kontroll över min kropp. Ett tag trodde jag att jag skulle ge upp. Att få stöd och hjälp från Daniel var bara att glömma under större delen av tiden - det enda jag kunde fokusera på var att på något sätt hålla ihop mig själv under värkarna. I slutskedet, under krystvärkarna, kände jag så tydligt att jag hade sönder mig själv att det kändes som en omöjlighet att klämma ut barnet. Lite som att pressa in något för stort i munnen till dess att mungiporna spricker upp (till er som vill kunna relatera). Så fort min dotter ploppade ut så spelade det ingen som helst roll att jag syddes med 6 stygn eller att jag var tvungen att kissa i duschen ett tag framöver. De första dagarna var vi i en helt egen värld (och väldans höga på hormoner).

 

Därefter har det varit en salig röra av oändlig lycka, hysteriska nätter, gulsot, förkylning, hjärtesmältande leenden, bajs, bajs, bajs, underbar bebislukt och mjölkstockningar. Jag hade ingen aning om att amning kunde vara så svårt, jag föreställde mig att det skulle vara det naturligaste i världen. Det är möjligt att det hade funkat bättre i en annan miljö och om jag trodde mer på min egen förmåga men som det var nu fick jag stifta bekantskap med amingsnapp, bröstvårtssalva, mjölkstockning med 40 graders feber, axelsmärtor, överproduktion av mjölk (vilket resulterar i ledsen bebbe som inte hinner svälja och får i sig massa luft), tusen blöta linnen efter mjölkläckage etc. Det var först efter ungefär två månader som amningen började fungera mer eller mindre smärtfritt och som stockningarna la sig.

 

Det är ju inte så att det inte går att hitta information kring detta - det finns miljoner trådar som är fulla av liknande berättelser. Det är dock så att det är lite som en hemlig klubb som är helt skild från resten av världen - vi som fått barn. Om en läser allmänna medier eller pratar med folk (innan en fått barn) så kan det refereras löst till diverse problem. Kanske något i stil med "ja oj oj vilka nätter" eller "du får aldrig nån fritid mer". Att däremot gå in på faktiska situationer och problem som en nybliven förälder kan stöta på, det sker sällan. Vi har alla varit  (mer eller mindre) skrikande bebisar någon gång och en stor del av befolkningen går någon gång igenom en tid som småbarnsförälder, hur kan det ha blivit ett sådant undanskuffat och tabubelagt ämne?

 

Jag tycker alltså att det saknas nyanserade berättelser, särskilt för den breda massan. Det blir så lätt att processen att få barn antingen målas upp som helt underbar, fantastisk och lätt som en plätt eller som traumatisk, fylld av svårigheter och mest bara ångestfylld. Detta skapar dåliga förutsättningar för en lugn graviditet, förlossning och första tid med barnet. Rädslor och/eller en stress över att inte leva upp till idealen verkar vara väldigt vanligt förekommande.

 

Min plan är därför att försöka skriva några rader då och då - om bra och dåligt, vardagligt och galet. Jag vill dock göra det tydligt att det här bara är min historia. Det ser otroligt olika ut för alla och det är viktigt att komma ihåg.

 

Puss!